Karta
 

Florence Fröhligs doktorsavhandling i etnologi ”Painful legacy of World War II: Nazi forced enlistment. Alsatian/Mosellan Prisoners of War and the Soviet Prison Camp of Tambov”, berör det smärtsamma arvet efter tvångsrekryteringar till den tyska armén under andra världskriget. De från Elsass och Lothringen tvångsrekryterade franska soldaternas och deras ättlingars minnen och upplevelser utgör avhandlingens fokus. Många av de 130 000 tvångsrekryterade unga franska männen skickades till östfronten och hamnade i Sovjetiska fångläger (40 000 omkom i kriget eller fångläger). Läger nr 188, det så kallade franska lägret nära staden Tambov, har blivit symboliskt relevant för regionerna Elsass och Mosel.

I avhandlingen undersöks hur upplevelser och minnen om tvångsvärvning och sovjetisk fångenskap har blivit ihågkomna, kommunicerade och vidarebefordrade då krigsfångarna från Elsass och Mosel ofta betraktades som förrädare och fiender när de återvände till sitt fosterland, Frankrike. Det analyserade materialet består av intervjuer och deltagande observationer.

Avhandlingen urskiljer fyra strategier för att behandla upplevelser av tvångsrekrytering, krigsupplevelser och fångenskap i sovjetiska läger. Den första och vanligaste strategin – tystnad - bidrog under kalla kriget till konstruktionen av ett slags tabu både på individuell och på kollektiv nivå. Andra strategin - att bilda stödjande föreningar för före detta tvångsrekryterade soldater - hjälpte dem att formulera och artikulera sina erfarenheter och upplevelser (tredje strategin). Den fjärde och sista strategin – att arrangera och delta i pilgrimsresor (emisk term) till det tidigare fånglägret nr. 188 i Tambov – aktualiserar, eftersom pilgrimsresorna sammanför tre till fyra generationer, den problematiska överföringen av upplevelser och minnen generationer emellan. Observationer genomförda under fyra pilgrimsresor visar hur deltagarna tar sig an det förflutna, hur de minns och omvärderar innebörden av det förflutna i överkommelse med dagens sociala, kulturella och politiska behov. En särskild plats (Tambov) har här stor betydelse för minnesöverföringens processer därför belyses särskilt effekter av att vara på plats (”self-in-place”). Slutligen framhålls hur de intervjuade personerna är engagerade i omvandlandet av det materiella och immateriella nedärvandet (legacy) efter andra världskriget till ett - annat slags - arv (heritage). De gör detta genom att frigöra arvet från den privata sfären, delvis skriva om det (till något man kan vara stolt över) och skriva in det i den offentliga sfären. De före detta krigsfångarna och deras ättlingar visar på detta sätt hur man släpper in ett förflutet "som inte vill släppa taget" in i nutidens Europa och dess historieskrivning.