Kulturhistoriska museers uppdrag kan sammanfattas med verben samla, vårda, visa. Men hur går egentligen samlandet till när resurserna är begränsade och samhällsförändringarna snabba? Detta är något som Elin Nystrand von Unge undersöker i sin avhandling om kulturhistoriska museers insamling av samtiden. 

Samlandet av just samtid utvecklades i Sverige på 1970-talet för att museer, på ett samordnat och systematiskt vis även i framtiden skulle kunna berätta om den tid som gått. Att museer ägnar sig åt att samla samtid är emellertid inte någon självklarhet.  Museer har sedan länge förvärvat det som är gammalt. I dag är alltså de flesta museimagasin fulla av artefakter med hög ålder. Stora resurser läggs därför på samlingsförvaltning. En betydande del av budgeten går även till att öka antalet besökare genom publikvinnande utställningar. I ljuset av dessa förhållanden är museernas ekonomiska förutsättningar till insamling ytterst begränsade. Samtidigt produceras i dag mer föremål än någonsin tidigare i historien. Därtill lever vi i en tid där ekonomiska, teknologiska, politiska och miljömässiga processer i snabb takt förändrar människors vardagsliv på ett fundamentalt sätt. 

Med hjälp av etnografiska metoder har Nystrand von Unge i denna studie undersökt hur kulturhistoriska museer möter dylika utmaningar i det vardagliga insamlingsarbetet, det vill säga hur den kunskap som produceras inom ramen för museernas verksamhet har påverkats av att byggas ur ett pågående, samtida fenomen, snarare än ett historiskt. 
 

Abstract

This thesis is a study of contemporary collecting practices at museums of cultural history in Sweden. The study takes off from two questions: How is this practice of collecting understood at museums of cultural history today, and how are these modes of collecting effected when museums explicitly collect the “present” rather than the “past”? The aim is to examine how the present day has been collected, what modes of ordering were activated, as well as what relational effects contemporary collecting has had on the knowledge-building processes within the practice.

The overall theoretical framework of the study primarily stands on sociologist John Law’s understanding of actor network theory. The actor network model is used as a theoretical tool to understand how agency and processes of knowledge production work. In addition, theoretical concepts from memory studies, as well as theories on knowledge building processes, are applied. 

Through four chapters, the modes or ordering the Time, the Collectors, the Objects, and the Ideas are examined. The material analysed shows that the cultural historical “hinterland” that shaped the modern museum have had lasting effects on museum-collecting at large, but also on contemporary collecting practices. However, the reversed is also true: Contemporary collecting often acts as an important tool to make the self-evident position of traditional collecting visible. As the act of collecting activates fundamental ethical and moral questions concerning time, place, and social conditions, the practice has had constant effects on museum work in general. Therefore, without an active and conscious collecting, the content of museum work is in risk of stagnating. It is not only through exhibitions and outreach work that museums should have a contemporary societal awareness, but the collecting practices also deserve a mental presence in public space. Stating this, a continued expansive collecting at museums of cultural history is a necessity, by which the general museum-work is pushed forward and expanded. To collect and record expressions of the same contemporary perspectives is here seen as an active way of dealing with the blinding effects of being in the present.

Läs mer om Elin Nystrand von Unges forskning.