Hiphop har under de senaste decennierna utvecklats till att bli en av världens största musikgenrer och var 2018 den mest streamade genren på Spotify. Under 2010-talet fick hiphopen stort genomslag även i Sverige, där den blev både en självklar del av svensk populärkultur och på samma gång omhuldades av de antirasistiska och feministiska rörelser som samtidigt tog form. 

Andrea Dankić undersöker i sin avhandling vad som krävs för att uppfattas som en ”äkta” hiphopare. Hennes studie bygger på observationer och intervjuer kring hur hiphop utövas och skapas på tre arenor inom svensk hiphop under 2010-talet: battlerapscenen, djs som spelar hiphop på klubbar och musikläger som riktar sig mot unga tjejer.

– Till viss del kan vem som helst hålla på med hiphop i olika grad och på olika sätt. Men i mitt material identifierar jag en bild som personifierar vem som ses som en ”äkta” hiphopare, som också kan ses som en stereotyp: en ung rasifierad man som ofta har ett aggressivt uttryck och är från ett miljonprogramsområde i Stockholm, säger Andrea Dankić.

En deltagare på ett musikläger för tjejer jobbar med en låttext. Foto: Andrea Dankić

Aggressivitet blir attityd

I studien identifierar sig ingen rakt av med stereotypen men resultaten visar att de ändå måste förhålla sig till den. Samma personer kunde både kritisera den och i andra sammanhang reproducera den. 

– Ett syfte med musiklägren jag studerade är att fler tjejer ska bli en del av musikscenen för att bryta mansdominansen som råder där. Men samtidigt användes element kopplade till stereotypen för att nå dessa ändamål. Vid uppvärmningen kunde ledarna till exempel lyfta fram och använda låtar som de tyckte innehöll en typisk hiphop-attityd med en viss aggressivitet. 

Andrea Dankić menar att det visar på att det finns element i stereotypen som kan bli en drivkraft för dem som utövar hiphop, som när ett aggressivt uttryckssätt omvandlas till att uppfattas som en positivt laddad attityd.

– Det överraskade mig att det som på vissa sätt sågs som ett problem på andra sätt fungerade som en drivkraft. Det finns något i stereotypen som verkar vara viktigt för skapandet av hiphop.

Inom de olika arenorna kunde stereotypen kritiseras, men det skedde ofta på ett subtilt sätt. 

Eftersom stereotypen innehåller en inbyggd underdog-position, som är central för förståelsen av hiphop som en musikgenre som slår nerifrån och upp, blir det svårt att öppet kritisera den. Hur mycket det än är en stereotyp så handlar det fortfarande ofta om någon som uttrycker sin egen verklighet och slår underifrån.

 

Andrea Dankić. Foto: Henrik Persson
Andrea Dankić. Foto: Henrik Persson

Mer om avhandlingen

Avhandlingen ”Att göra hiphop. En studie av musikpraktiker och sociala positioner” är utgiven av Universus Academic Press.

Avhandlingen finns tillgänglig i DiVA från mars 2020.

Om Andrea Dankić.