Ämnets breda forskningsprofil omfattar idag såväl antropologiska/etnografiska som historiska/filologiska perspektiv. Genom sin empiriska mångfald, utan några egentliga rumsliga eller tidsliga begränsningar, kräver religionshistorieämnet vanligtvis att enskilda forskare utvecklar en tydlig specialisering, exempelvis genom inriktning mot ett särskilt språk- eller kulturområde. Trots denna individuella specialisering vill religionshistoriker även kunna bidra till den religionsvetenskapliga begreppsutvecklingen samt föra en mera övergripande diskussion kring religionens plats i kulturen. Några av de teman som särskilt intresserat avdelningens forskare genom åren är religionsekologi, kvinnors religiösa roller, rituell extas och själsföreställningar samt folkreligiositet och folktro. Vid sidan om dessa över- och genomgripande teman låter sig tre empiriska huvudinriktningar urskiljas: a) Nordens förkristna religioner, särskilt fornnordisk, finsk och samisk religion, b) nyreligiositet och västerländsk esoterism samt c) Asiens religioner, särskilt buddhism och hinduism.