Segerstedt var en stridbar man som i dag kanske främst blir ihågkommen i sin egenskap av publicist och framsynt kritiker av den tyska nazismen. När Segerstedt tillträdde professuren i religionshistoria låg emellertid ett helt annat slags kontroverser i luften. Dessa handlade i synnerhet om det mera konservativa religionsstudiets kristet konfessionella perspektiv, vilket fortfarande var helt dominerande vid de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Segerstedt hade tio år tidigare (1903) försvarat doktorsavhandlingen Till frågan om polyteismens uppkomst vid den teologiska fakulteten i Uppsala. Trots sina erkända vetenskapliga kvaliteter underkändes avhandlingen för docentur vid teologisk fakultet. Det uttalade skälet var att den saknade ”en kristligt teologisk grundval”. Segerstedt försökte sig då i stället på en akademisk karriär vid Lunds universitet, men kom även där att motarbetas av de konservativa teologerna. Dessa omständigheter förklarar varför donationsprofessuren vid Stockholms högskola — vilken tydligen var särskilt avsedd just för Segerstedt —kom att inrättas vid en filosofisk (senare än teologisk) fakultet, eftersom den därmed kunde anses oavhängig universitetsteologin och andra konfessionellt religiösa intressen.

Professurens inrättande kan betraktas som anmärkningsvärt tidig även i ett internationellt sammanhang, jämförbar med inrättandet av sektionen för religionsvetenskap (sciences religieuses) vid École pratique des Hautes Études i Paris år 1886 — ett mönsterbildande exempel för den successiva framväxten av moderna religionsvetenskapliga forskningsmiljöer i länder som Holland, Tyskland och Storbritannien.

I styrelseprotokollet från fakultetens överläggningar 1913 berörs just behovet av ett konfessionsneutralt studium av religion, vilket främst ska inrikta sig mot ”de religiösa riternas och föreställningarnas gradvis skeende omgestaltningar”. Ämnet kunde alltså, för första gången vid ett svenskt lärosäte, likställas med andra humanistiska discipliner, såsom språkvetenskap och jämförande fornvetenskap, vilka vid denna tid inriktades helt mot det historiskt jämförande studiet av den mänskliga kulturens uttrycksformer.

I dag tas denna utgångspunkt för given i de flesta akademiska miljöer. Religiösa riter och föreställningar uppfattas inte längre ha någon särställning i förhållande till hur andra mänskliga kulturyttringar (vare sig de kallas konstnärliga, litterära eller musikaliska) kan historiseras och jämföras utan något särskilt andligt bemyndigande. För 100 år sedan var denna åsikt emellertid fortfarande kontroversiell i den svenska universitetsvärlden.

Peter Jackson Rova
Professor i religionshistoria