Elin Nystrand von Unge har tidigare varit anställd på museum och mötte dessa frågor i sitt arbete. Hon bestämde sig för att söka svar och skrev avhandlingen ”Samla samtid: Insamlingspraktiker och temporalitet på kulturhistoriska museer i Sverige” som hon nyligen försvarade.

Under lång tid har de kulturhistoriska museernas främsta syfte varit att samla in föremål som främst representerar en historisk tid. Samtidigt har insamling med ändamål att representera nuet alltid funnits, om än mer som undantag - från 1600-talets kuriosakabinett till 1900-talets konst- och industriutställningar där bland annat de senaste teknologiska framstegen samlades.

Under 1970-talet grundades nätverket Samdok där museerna, tillsammans med bland annat forskare och föreningar, kunde organisera sig i arbetsgrupper som gemensamt genomförde insamlingar på olika områden som speglade politiska förändringar i samhället.

Museianställda i arbete med 1979 års hemundersökning. Foto: Elin Nystrand von Unge
 

– Det har alltid funnits inslag av att samla och dokumentera ämnen och material som är politiskt brännbart i samtiden, det är inte något nytt. Men att göra det på det samordnade sätt man började göra i Sverige på 1970-talet, då kulturpolitiken också blev mer samhällsorienterad, det hände först då, säger Elin Nystrand von Unge.

– Över tid förändrades projekten i samklang med att olika frågor aktualiserades i samtiden, från 1970-talets arbetsliv till samiskt liv och kulturmöten.

År 2011 avvecklades Samdok efter kulturpolitiska omprioriteringar där det inte satsades på insamlingsfrågor. Istället gick ett par av museerna ihop i ett nytt nätverk, Dokumentation av samtida Sverige (DOSS). Med tiden minskade museernas samordning och större kollektiva insamlingsprojekten blev mer ovanliga.

Risk för stagnation om museer samlar mindre 

Istället prioriterar nu museer i större utsträckning individuella insamlingar. Dessa kan handla om dokumentationer av utsatta förorter, Melodifestivalen eller en insamling till en utställning om mobilens roll för båtflyktingar på Medelhavet.

– Idag är insamling en fråga som inte diskuteras så ofta på högre nivå, säger Elin Nystrand von Unge, och förklarar att frågor kring samlingsvård och utställningar ligger högre upp på den allmänna agendan. 

Museerna samlande del har över tid också fått allt mindre ekonomiskt stöd när stora delar av resurserna går till samlingsvård och utställningsverksamhet.

– Att samla fysisk materia tar plats och kräver lokaler och personal som vårdar dem. Magasinen är fulla och museerna får allt mindre statlig finansiering, så det är en ekonomisk fråga. Samtidigt mäts museernas framgång i hög grad i besöksstatistik och utställningsverksamhet. 

Risken med att inte satsa på insamlingen är att den stannar av mer och mer, vilket i så fall drastiskt skulle begränsa möjligheterna att berätta om historien.

– Det öppnar frågor om vad museer ska vara till för överhuvudtaget, om de slutar samla kan man ifrågasätta deras existens. Alla museer kan inte om och om igen visa upp 200 år gamla föremål, då blir de inte relevanta efter ett tag.

– Det materiella har betydelse för vilken historia man kan berätta och vilken historia som skrivs. Är man på plats när något händer kan man få ett spännande och komplext material som inte går att få i efterhand, säger Elin Nystrand von Unge.

Samtidsinsamling väcker etiska frågor

Insamlad sms-konversation från terrorattentatet på Drottninggatan. Foto: Stadsmuseet i Stockholm

Samtidigt kan det skapa etiska och moraliska frågor när insamlingen kommer närmare nuet menar Elin Nystrand von Unge, eftersom den då blir kopplad till samtiden. Ett exempel är när Stadsmuseet i Stockholm tillsammans med Stockholms läns museum dokumenterade och samlade in material kring terrorattentatet på Drottninggatan 2017.

Attentatet skedde på en fredag och måndagen efter påbörjade de en minnesinsamling av reaktionerna på fredagens händelser, som döptes till Dokumentation 14.53. Bland annat skapade de en databas där allmänheten kunde lämna digitala meddelanden, tog skärmdumpar av sms-konversationer och samlade in föremål som blommor som lämnats utanför Åhléns.

– Det är inte många museer som skulle kunna göra det Stadsmuseet gjorde och ha den beredskapen. Det var något nytt som det inte fanns upparbetade rutiner för. Det är heller inte säkert att museer ska göra sådant men de kände att de hade en slags samhällsroll i egenskap av museum där de ville vara med och dokumentera.

Elin Nystrand von Unge beskriver hur det samtidigt uppstod frågor kring museernas oberoende eftersom museet blev en del av den process de dokumenterade. 

– Museer kan inte bara samla in utan de måste också titta på hur deras roll påverkar det som sker eftersom det de dokumenterar fortfarande pågår. Museet blev kanske också ett verktyg för Stockholms stad som upptäckte att det var bra att museet fanns för nu kunde de hantera krisen och sorgearbetet med hjälp av museet. Men Stadsmuseet behövde samtidigt ha armlängds avstånd till politiken för att inte tappa sin vetenskaplighet och neutralitet.

 

 

Mer information

Avhandlingen "Samla samtid. Insamlingspraktiker och temporalitet på kulturhistoriska museer i Sverige" är utgiven av Vulkan media.

Den finns även tillgänglig via DiVA.

Om Elin Nystrand von Unge